Innehåll
Karelsk björnhund (Karjalankarhukoira) är väldigt glad i sitt eget sällskap och kan uppfattas som aningen tråkig utifrån perspektivet sällskapshund/familjehund. Den Karelska björnhunden är vaken, orubblig, djärv och modig. Många individer vill mer än gärna försvara sitt territorium och har ett starkt ego. Agerar med andra ord gärna vakthund och har framförallt en mycket kraftfull jaktinstinkt.
Utseende och Storlek
Den karelska björnhunden är en medelstor, stadigt byggd (men inte tung) hund som är kraftfull bara aningen längre än vad den är hög. Den har en tjock päls som är svartvit med tydligt definerade markeringar. Dess kappa kan ibland ha en nyans av brunt. Ögonen är relativt små, något ovala och mörkbruna. Dess uttryck är vaket och skärpt. Öronen är upprätta, medelstora och endast lite rundade i spetsen.
Den ideala höjden i manken är 57cm för hanhundar (minsta höjd 54 cm och max 60 cm)
För tikar så är motsvarande siffra 52 cm (minsta höjd 49 cm och max 55 cm)
Historia
Det antas att den kareliska björnhunden kommer från Ural och kom tillsammans med det Komi-folket omkring 900 e.Kr. Efter år 1100 handlade Komi-folket en hel del längs sina handlingsrutter med just kareliska björnhundar ochdå spriddes rasen kring sjön Ladoga.
Traditionellt sett har den karelska björnhunden används för jakt på i princip alla typer av vilt så som, björnar, lodjur, älgar, hjortar, harar, skogsfågel och vattenfåglar.
Den moderna karelska björnhunden börjades födas upp kring 1936 då man systematiskt började avla en kraftfullt byggd hund som framförallt skulle vara skräddarsydd för jakten på storvilt. ”Primiären” av karelska björnhunden skeede 1936 hos en föregångare till den finska kennelklubben. Rasen godkändes samma år och den första rasdefinitionen bekräftades 1945 och de första individerna av karelsk björnhund registrerades 1946.
Utbrottet av vinterkriget 1939 ledde till nästan fullständig förintelse av rasen. Skadorna kunde tack och väl till stor del återsställas under åren efter kriget med hjälp av importerade hundar från ryska Karelen till Finland.
Antalet registrerade karelska björnhundar steg över 100 för första gången 1951.
Föda och näring
Som vanligt så är käk viktigt för hunden, speciellt när du jagar mycket med den och ser till att den arbetar hårt i perioder. Bekymret med karelska björnhundar när det kommer till föda är ofta att de kan äta för mycket och dra på sig övervikt. Detta är vanligast efter en jaktsäsong om den fortsätter äta samma mängd som tidigare och samtidigt inte får den mängd träning och rörelse som den fått innan. Så håll gärna koll på det!
Underhåll och pälsvård
Det är inte speciellt farligt om man jämför med andra raser, en karelsk björnhund kräver inte mycket underhåll. Kika över pälsen en gång i veckan i samband med att du klipper klorna och se till att den får ett bad eller en dusch lite då och då. Deras öron behöver dock kollas lite extra för de är benägna att få öroninflammation om man inte rensar wax och skräp som fastnar.
Träning och Aktivering
I min värld så har man inte en karelsk björnhund om man inte är intresserad av jakt så vi förutsätter lite att under höst och vinter så får den tillräckligt med aktivering genom jakten. Men vilosäsong blir tidig vår och sommar. När vi pratar om vilosäsong så innebär det dock inte att få den helt otränad och endast gå korta promenader. Det kan vara bra att framåt våren låta hunden vila i några veckor men sen komma igång med rejäl simträning och cykelpass framåt sommaren. Då är det otroligt viktigt att man inte kör hunden för hårt när det är varmt ute, utan man väntar till sent på kvällen eller tar det tidig morgon.
En karelsk björnhund kräver dock inte mängder av aktivering som vissa andra hundar men de är helt klart beroende av att hållas i form.
